Det går ett paket Dextrosol redan första halvtimmen av löprundan och ändå strävar mätarens tendenspil mot marken. Jag klunkar sportdryck, äter en banan och trycker i mig gelen. 5,7…5,3…4,7…4,3… Allt jag har med mig försvinner. Kolhydrater som jag räknat med skulle räcka i två timmar. Når jag 3,5 är det kört, då är det bara att försöka släpa sig hem. Kvarten senare planar pilen faktiskt äntligen ut och jag har återigen vunnit en insikt.
De kommer tätt numera. Jag gick med föreställningen om att det bara var att äta då blodsockret började bli lågt och ge insulin då det steg. Ingen hade berättat för mig om de fullständigt fria fallen eller stigningarna genom verkningslösa korrigeringsdoser. Sprutor i magen. Insulin och äta. Skitenkelt. Det är ju liksom bara diabetes.
Mina föreställningar har fått demonteras en efter en. Jag trodde jag visste. Och det gör folk i gemen, de vill inget illa när de säger saker som att det blir bra. Men från diabetes kan man aldrig befrias – ännu. Allt som går, är att kämpa mot ett förhoppningsvis komplikationsfritt oavgjort och hoppas på ett forskningsgenombrott. Det, eller att jag dör är sätten för mig att ”bli bra” på. Och kanske är det för att kampen inte är fullt så tydlig som människor säger saker som: ”Min farbror Ove tar en spruta till maten och han märker då ingen skillnad nu än innan han blev sjuk.” Eller: ”Tur det inte var cancer, nu är det ju bara lite diabetes. Det är bara att ta någon spruta.” Så säger folk. Vad de inte tänker på är att farbror Ove kanske ständigt går med högt blodsocker och därför har vant sig med det. Att det därför inte är riktigt lika meckigt för honom, men särskilt smart är det inte. Jag förstår, säger folk också. Något också jag gjorde, utan att faktiskt förstå att jag egentligen inte förstod ett enda ett.
Men nu lever jag med diabetes och kan därför faktiskt säga: ”Jag förstår”, med en helt annan tyngd inför vuxna eller barn med samma diagnos. Det är som när man betraktar saker i relativ närhet. Grannhuset som brinner ner. Släktingen som mist sin hund. Arbetskamratens partner som fått en stroke. Flyktingen. Den rödhårige pojken med fräknar och insulinpump som alltid verkar gå in i saker och slå sig. Och alltid säger man: ”Fruktansvärt, vad jobbigt”, och, ”jag förstår.” Fast man aldrig kan göra det. Teoretiskt kan man förstå. Men för att täcka ordets fulla innebörd måste man leva ödet. Det är som spyan, stanken som slår upp, det som griper tag och växer. Vämjelsen. Och ändå når du aldrig den fulla innebörden av konvulsionerna förrän de har planterats i din egen mage. Endast då bottnar insikten, faktiskt och fullt.
Jag börjar nu förstå vad diabetes faktiskt innebär – för mig är det bland annat: Fem till tio subkutana injektioner, tre till tolv blodsockerkontroller, och ett trettiotal tankar på vad mitt blodsocker ligger på. Varje dag. Förutom då ögnandet över innehållsdeklarationer på affärer. Kolhydraträknandet och det schematiska schacket för att hålla kroppens substanser i kontroll, samt oron över nära och sentida komplikationer, varslade av känningar och slitna kärl. Och då har jag ändå fått över fyrtio friska år. Mina tankar går mot tonåringen som tvingats till regelbundenhet, allt det där som de måste dra med sig: Stickor, nålar, sprutor, utrustning och föräldrars oro – den där som de låtsas ha tappat bort någonstans på vägen, var än de väljer att gå. Mot barnet och dess hud. Den nästan genomskinliga elastiska som perforeras av nålen med den allra första subkutana injektionen. Och sedan gråten. Tankarna. Oron. Insikten som till sist äter sig in i föräldrarna och nästan urholkar dem. Den om att allt det här måste upprepas under resten av deras barns liv. De sömnlösa nätterna, försakandet, kontrollerna. Helvetet. Och inte ett enda dygns respit får de. Man måste helt enkelt lära sig leva med det. Det där som människor säger kommer att bli bra.
Så säg aldrig till en diabetiker att det kommer att bli bra. Åtminstone inte till den här diabetikern. Säg då istället, bra kämpat, eller något liknande. För bra blir det tyvärr inte.
Strax över tre, femton kilometer på klockan och fortfarande ett rosaskimrande sken mot horisonten när den piper för tjugofem minuter i nästa pulszon. En zon med mer fart och tryck, mer lustfylld. Som dagarna sträcker jag ut mitt steg och känner hur den fria känslan av att falla fyller mig med lycka. Livet är ändå okej. Just nu är det faktiskt mer än bra. Eufori.
Hemma och blodsockret på 5,7 mmol. Helt perfekt. Kampen fortsätter.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
