Stories och livet

Ännu en jobbnatt

Vaknar med ett ryck av ett öronbedövande tjut. Mörker och förvirring. Pumpen! Famlar efter handenheten som ännu en gång i nattens mörker kommit på avvägar. Hittas efter en stunds letande i en hög av täcken och kuddar. Och ett stilla sovande barn. Det vackraste, modigaste och starkaste barnet. 

Avaktiverar poden och tjutet upphör äntligen. Autopiloten på. Tar fram insulin och ny pod. Inget insulin kommer ur pennan. Böjd nål? Rotar fram en ny och fipplar på. Funkar! Nässpray fram, sprayar en dusch på det sovande barnets lår. Poden fylld och klar. Fäster den på låret och tejpar extra. Håller om dig när nålen skjuts in. Du rycker till och börjar gråta i sömnen. Försöker slita bort poden men jag fångar dina armar och håller dig hårt. Hårt och samtidigt mjukt i min famn. Andas in din doft. Pussar din mjuka kind. Kärleken till dig överväldigar mig ännu en gång medans dina andetag återigen blir tunga och du försvinner in i drömmarnas värld.

Vaknar av lågt blodsocker. Du dricker lite söt saft.

Högt blodsocker. Som en raket upp till 16. Det kan inte blivit så högt av så lite saft? Men ingenting förvånar mig längre. Korrigerar. 

Fortfarande högt. Blodsockret envist kvar på 16. Får en konstig känsla i kroppen. Något känns fel. Det är tidig morgon och då brukar blodsockret vara mer lättkorrigerat.

Sticker liten tå. Blodsocker 17 och ketoner 0.6. Drar bort täcket från barnets sovtunga varma kropp och ser att båda låren är tomma. Hittar poden insnodd i ett täcke. 

Samma procedur igen. Fixar ny pod och sätter. Ger massor av insulin för att även täcka den kommande frukosten. Det trötta och lite ledsna barnet vaknar till. Långa varma kramar i sängen. Barnet får sin läsplatta för att ligga kvar och vila medans blodsockret förhoppningsvis sjunker. Jag hoppar in i duschen och gör mig redo för ännu en jobbdag. Efter ännu en jobbnatt. 

Hjälper barnet lite extra med påklädning. Blodsockret på väg ner i full fart, barnet tar en drickkvarg innan vi åker mot förskolan och ännu en dag full med lek och bus. Förundras ännu en gång över barnets outsinliga energi och livsglädje. Hur orkar han? Och hur orkar jag? Hur orkar Ni? ♥️