Min man Tor och jag var nyligen på en Diabetesweekend som organiserades av Ungdiabetes i Norge. Det var en trevlig helg med ett händelserikt program, och jag kände att vi båda var fyllda med motivation och kunskap på vägen hem.
I skrivande stund är det bara ett par timmar sedan vi kom hem från evenemanget och det känns konstigt att inte längre vara omgiven av andra personer med diabetes. För första gången kände jag att det var helt naturligt att vara på en offentlig plats och ta insulin utan att någon lyfter en blick, och mäta blodsocker utan att det blev en standardkonversation om diabetes. Jag saknar det redan, och jag är tacksam och glad över att jag fick möjligheten att träffa likasinnade. Programmet var också anpassat för anhöriga; Vi pratade bland annat om skillnaden mellan att vara anhörig till någon med diabetes och att ha diabetes själv. Vi fick också fundera på hur det känns att vara den andra.
Erfarenhetsutbyte
Efter en sådan helg, sitter jag nu med en känsla av att inte vara ensam. Andra ungdomar kämpar med samma sak som jag, vi hittade många gemensamma vardagsproblem. Detta gav oss möjlighet att ge varandra tips om hur vi kan göra värdena på blodsockret bättre och skapa en mer stabil vardag med vår diabetes. Vi såg också skillnaderna mellan oss – några bryr sig mer om kost än andra, andra har fler rutiner etc. Och under helgen lärde jag mig att ett sådant utbyte av erfarenheter är värdefullt.
Rund området vid det norska hotellet Thorbjörnrud, med underbar natur, hade vi olika uteaktiviteter för att vi i Ungdiabetes skulle lära känna varandra bättre.
Man känner sin egen kropp bäst
Jag är inte anhörig själv, det finns ingen i min omedelbara bekantskapskrets som har diabetes typ 1. Därför var det trevligt och lärorikt att höra om andras erfarenheter och åsikter om sjukdomen. I min familj finns det många med en hälso- och sjukvårdsbakgrund, så jag har minst sagt blivit välutbildad i hur man bäst handskas med diabetes, ofta på teoretisk nivå. Men som jag har fått höra innan och återigen har fått bekräftat den här helgen: En person med diabetes är sin egen läkare. Alla är olika, och du känner din egen kropp bäst. Och – myten om att en person med diabetes inte kan äta socker fick jag en gång för alla förkastad av någon annan än mig själv.
Min make Tor vid huvudentrén till Thorbjörnrud hotell.
Man kan leva på chokladkaka resten av livet
En av helgens föreläsningar hölls av en läkare som själv har diabetes typ 1. Läkaren påpekade att en person med diabetes mycket väl kan leva på choklad i resten av sitt liv, så länge personen tar rätt mängd insulin. Det är få som tror mig när jag säger det, så det var bra att få höra det från en expert. Jag säger verkligen inte att det är att rekommendera, men det är möjligt. Hjälpmedlen man har tillgång till idag är mycket annorlunda mot de man hade för 20-30 år sedan. Tidigare reglerades sjukdomen i större eller mindre utsträckning med kosthållningen. Idag är det inte nödvändigt i samma utsträckning, eftersom vi har bättre och mer effektiva behandlingshjälpmedel. Det är inte särskilt kul att behöva försvara sig varje gång man unnar sig något sött, så det här är något jag önskar att fler visste om.
Rekommenderar starkt en Diabetesweekend
Allt som allt är jag nöjd med helgen och jag rekommenderar starkt en Diabetesweekend till alla ungdomar med diabetes! Man knyter många nya vänskapsband, får goda råd och massor motivation. Så upplevde i alla fall jag det, och jag ser nu mycket ljusare på min framtid med diabetes.
Vi serverades en fyrarätters middag båda dagarna. Mat från egen gård och grönsaksland – fantastiskt gott! Och alla deltagare unnade sig rabarberdessert 🙂
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
