Stories och livet

Tågluff med diabetes på släp

När man reser långt med tåg går man in i en annan sinnesstämning, ett annat tempo, och själva resandet blir ett äventyr i sig. Utan att jag anstränger mig det minsta kan jag följa hur landskapet förändras utanför fönstret. I dessa tider där klimatet äntligen kommit upp på tapeten har tågåkandet ökat i det närmaste lavinartat. Själv är jag uppvuxen med tåg och har alltid sett dess tjusning, men det gläder mig att många andra börjar upptäcka detta också.

Oavsett var och hur vi reser har vi betydligt mer packning med oss än vi hade behövt om vi inte haft den där extra familjemedlemmen diabetes, eller ”Dia” som hon heter hemma hos oss. Oavsett var och hur vi reser håller vi hårt i den där allra nödvändigaste delen av packningen, den som innehåller grejer så att vi kan klara Dia i alla tänkbara och otänkbara akuta situationer som kan tänkas uppstå. Den väskan är viktigare för oss än pass och pengar. Resten av diagrejerna ligger utspridda i olika väskor så att vi reder oss även om vi blir av med en. Vi har med oss tre gånger så mycket som vi borde behöva och har alltså hängslen, livrem och extra snören om något går snett. En del kanske ser oss som neurotiska, men så ser inte jag det, för en utebliven oro är en bra oro och nyckeln till en lyckad resa.

En annan detalj som skiljer oss från ”vanliga” familjer är mängden mat, snacks, mackor, frukt, druvsocker (massor) och antal paket flingor/müsli (nästan omöjligt att hitta vettiga utomlands) som vi har med oss. Vi vill inte vara beroende av att tågen kommer i tid, att kiosker har öppet, att vi hinner äta på planerade stopp. Hinner vi äta på planerade stopp så är allt väl, men om vi inte hinner eller om det inte finns mat som passar oss så klarar vi oss ändå. Det är en trygghet att veta det. Vår paradrätt när vi är på räls är kikärter, majs och oliver. De kan förvaras utan kyla och under lång tid, och är alltid redo att plockas fram vid behov. Våra barn är drillade att äta det sedan spädbarnstiden. Det är rentav lite festmat, för äter vi det vet vi att vi är ute på äventyr… Ja just det, morötter och en skalare har vi också alltid med oss. Bra när man behöver något att knapra på.

Kikärter, majs och oliver – perfekt att ha med på resa!

För två år sedan packade vi ihop våra ryggsäckar och barn och gav oss ut i Europa. Vi åkte raka vägen ner mot italienska gränsen och tillbringade därmed dryga dygnet på tåg. Jag vet inte vad det är för magi som slår till, men resan gick i ett huj och barnen, då fyra och sex år, hade inte tråkigt. Men visst tyckte de att det var gudomligt skönt att få sträcka på benen och kuta runt i en park i Bolzano efter många timmar på tåg. När de sprungit och klättrat färdigt hälsade vi på ismannen Ötzi. Dagen efter besökte vi fantastiska lerformationer som istiden lämnat efter sig uppe i bergen. Sedan gick vår färd till Verona, Venedig, Cinque Terre, Nice, Florens, Siena och många andra ställen. Vilken frihet det är att hoppa på ett tåg, att inte planera, att göra det man känner för! Vi bestämde en dag i taget hur vi ville göra, och med extra allt med oss i alla lägen kunde vi lösa de flesta situationer som uppkom.

I år var det dags igen. Den här gången var det mer transport och mindre luff då målet var ett hus i Kroatien, men känslan att titta ut och se landskapet svischa förbi och förändras är ändå fantastisk! Man ser landsbygd och städer, platta åkrar och mäktiga alptoppar, sjöar och hav, skogar och buskmarker. Ombord spelar vi spel, läser böcker, äter, byter poddar, leker fantasilekar och lyssnar på sagor, böcker och musik. Ibland är det snabba ryck mellan tågbytena och vi får noga räkna antal barn och kollin så att vi säkert får med oss allt, ibland hinner man bekanta sig lite med omgivningarna. På vägen ner stannade vi en natt i München för barnens skull, men på vägen hem blåste vi från Rijeka i norra Kroatien till Nässjö så snabbt vi kunde för att hinna hem till vardagen. (Allt flöt på till Köpenhamn, där vårt direkttåg hem var inställt på grund av den stora branden i Hässleholm. Vi tråcklade oss upp genom landet och barnen var fantastiska, trots 30 timmar på tåg och att klockan började bli väldigt mycket.)

Sammanlagt på denna sista resa såg vi två libre, en i München och en i en liten stad i Kroatien. Det är inte mycket, och jag slås återigen av hur fantastiskt bra vi har det i Sverige. Det finns fortfarande saker kvar att kämpa för, men jag är helt övertygad om att Sverige har valt rätt väg som nu äntligen satsar mycket på avancerad teknik. Jag kan inte tänka mig något annat än att det är samhällsekonomiskt lönsamt i längden, och den livskvalitetshöjning tekniken innebär för de allra flesta är inte ens mätbar i pengar. Tack vare en cgm som gör att vi kan följa Amandas blodsocker kan vi vara mer flexibla och våga chansa mer. Vi vet att vi kan fånga upp i stort sett alla låga och höga värden innan de blir farliga. Vi vågar sova på nätterna (tills det larmar). Vi vågar släppa lite på tyglarna till vår hårt övervakade åttaåring som själv varken känner höga eller låga värden förrän de är extrema.

Visst skulle vi önska att vi slapp Dias sällskap. Då skulle vi inte behöva stödtejpa, linda med hundbandage vid långa bad, be vårt barn sticka upp armen ur poolen ett tag för att vi ska få ett värde, väga, sticka, dosera, resonera om basaldosändringar, ha kontroll hela tiden. Vi skulle inte vara bundna till vårt barn på ett onormalt sätt, ständigt tänka på nästa måltid och så vidare.  Vi skulle också kunna resa med betydligt lättare och mindre värdefull packning, och inte heller skulle vi behöva klättra omkring i liggvagnen nattetid för att ge socker (fyra gånger på en natt, bingo!). Men, nu har vi fått Dia att ta hand om, och då får hon vackert följa med och vi gör vad vi kan för att hon inte ska hindra oss. Det går utmärkt bra tycker jag, bara vi tänker på allt och hela tiden ligger steget före. Då finns marginalerna när vi missar eller när alla omständigheter går oss emot. En tågluff ger oss en känsla av att vi i den här matchen vann över Dia med 1–0, för en gångs skull. Det stärker både oss och vårt barn, i vars kropp Dia ständigt håller hov. Seger!