Stories och livet

Oregelbundenhet blev min vardag

Publicerad för första gången: 22.08.16
Den här artikeln är mer än 2 år gammal och kan därför innehålla inaktuell information

Jag har haft diabetes sen jag var åtta år. Det var inte särskilt problematiskt när jag var mindre, men under gymnasietiden blev det svårare och jag hade mycket ångest kring sjukdomen. Jag kände mig tvungen att ligga perfekt i blodsocker hela tiden (vilket alla med diabetes vet är omöjligt). Jag såg hinder i allt pga. diabetesen och var rädd för det mesta. Det gick så långt att jag var rädd för att gå ut på promenader för att jag inte visste exakt hur mycket det skulle sänka blodsockret. Med tiden blev det bättre med ångesten kring detta, men om någon hade sagt till mig att jag skulle komma att flytta utomlands och leva primitivt med oregelbundna mattider skulle jag aldrig ha trott på dem.

Accu-Chek Mobile blodsockermätare

moa_blogg2I augusti förra året flyttade jag till England. Jag upplevde att Gud kallade mig till att gå en bibelskola och dansa där. Jag flyttade in tillsammans med 30 missionärer i ett stort blått hus i London. Vi var alla del av ett konstteam inom YWAM (Youth With A Mission). Jag gjorde en DTS (Discipleship Traning School) där under 6 månader med dansinriktning. Efter skolan valde jag att stanna i teamet tre månader till.

Denna resa var ett enormt steg ut ur min bekvämlighetszon på många sätt. Första kvällen när jag kom bjöds vi på pizza och coca cola ett antal timmar senare än vad jag är van vid. Någon light cola fanns inte i huset. Frukosten nästa dag bestående av mjölk, söta cornflakes och vita toastbröd, gav mig en mindre inre kris. Blodsockret reagerade självklart på detta och det har varit en kamp att hålla det i schack. Det var nästan en regel i början av skolan att blodsockret låg på 20 efter frukosten, oavsett hur mycket insulin jag tog. Matstandarden i England har visat sig vara långt ifrån den jag är van vid från Sverige.

moa_blogg3I teamet fanns människor från många olika nationaliteter och därmed har det varit en rejäl blandning av kulturer. Jag har insett hur strukturerade och välplanerade vi är i Sverige. Vår ledare i teamet kunde säga att vi skulle dansa kl. 10, men så kom det massa annat emellan och vi började inte dansa för än 1–2 timmar senare. Vilket självklart påverkade blodsockret som jag hade planerat så bra inför danspasset.

Det var långt ifrån lätt att leva med diabetes där, men allt blir vardag efter ett tag och jag lärde mig att släppa kontrollen mer och mer. Att alltid vara redo att äta en banan eller två och att skjuta till små doser av insulin här och där blev en självklarhet för mig.

När jag ser tillbaka på tiden i YWAM blir jag stolt över mig själv. Jag gjorde saker jag aldrig trodde skulle vara möjliga för mig. Jag dansade på styltor på gatorna under The Notting Hill Carneval och uppträdde på dem under galna festivalnätter i Puerto Rico, dit vi gjorde vår missionsresa. Jag gick långa sträckor i regnskogen och badade i vattenfall. Jag åt av det som bjöds och jag dansade järnet med inte mer än tio minuters förvarning. Jag gjorde allt som alla andra gjorde, trots min sjukdom. Jag har lärt mig att inte låta diabetesen styra mitt liv, utan att istället leva mitt liv och diabetesen får hänga på bäst den vill.

Accu-Chek Mobile

moa_blogg5Jag vill verkligen uppmuntra alla med diabetes till att leva livet utan att låta sjukdomen hindra något. Ja, vi har diabetes, men vi är inte diabetes. Allt går om vi vill, bara vi är beredda på att ta lite fler blodsocker än vanligt och att alltid bära med oss all utifall-att-utrustning.

Om ni vill läsa mer om mina äventyr i London så kika in på moatarneskog.blogspot.com

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.

Accu-Chek Instant - Enkel och tydlig