Stories och livet

När jag fick min Dia-jävla-betes!

Publicerad för första gången: 23.05.16
Den här artikeln är mer än 2 år gammal och kan därför innehålla inaktuell information

Året är 1976, jag minns att mina föräldrar pratat mycket över huvudet på mig under sommaren. Jag minns också att jag drogs till att dricka sött, mycket sött, hade halva glaset med koncentrerad saft och hälften vatten.

Accu-Chek Instant - Enkel och tydlig

Jag glömmer heller aldrig att det bara var jag av kompisarna som fick skogsmyror att bita sig fast i snorren på mig när vi var på landet. Precis vid urinröret satte de sig fast, de jävlarna. Mamma fick komma springande, många gånger på offentliga platser, och dra ner byxorna på mig och ta bort dem där jag stod och skrek av smärta och förnedring.

Jag minns också, såhär 40 år senare, när mina föräldrar och jag gick till min pappas arbetes företagshälsa på LM Ericsson i Älvsjö i augusti den sommaren. Doktorn samtalar med dem i ett separat rum. Jag får sitta och bläddra i en Bamsetidning i väntrummet så länge.

När mamma kommer ut från samtalsrummet känner jag att något är fel, jättefel. Hon ber mig komma in till doktorns kontor men jag som alltid ville vara med på allt ville inte.
Trots mina ynka 5 år visste jag att bakom den där dörren väntade ett annat liv. Jag kan inte förklara hur men det låg väl som en energi i hela rummet antar jag?

Förklaringen till mina ubersöta saftblandningar och myrorna på min pille stavades Diabetes. Skogsmyrorna på landet hade dragits till just mina kalsonger för att min urin till skillnad mot kompisarnas var rena rama sockerlagen.

Inne hos doktorn fick jag veta att nu väntade en månad på sjukhus, utan mamma och pappa. Så var det på 70-talet. En halvtimmes besökstid tis, tors och helgen.
Jag skulle också lära mig ta sprutor, ta sprutor!! Varje dag!!!
Det är ett hyfsat tufft besked att ta emot för en 5-åring såhär när man tänker på det i efterhand.

Accu-Chek Instant

Jag satt där på en pall hos läkaren och fattade ingenting. Doktorn fick symbolisera Hin håle som just delgivit mig informationen. Åh, som jag hatade honom. Varför räddande mina föräldrar mig inte? Varför tog inte min mamma mig under armen och bara drog därifrån?
Istället bar de mig skrikande till bilen för färd till Sachsska barnsjukhuset utan att passera gå.

Jag måste ändå säga att jag gick i genom detta utan att få några större ärr i själen. När nu min yngsta grabb är i ungefär samma ålder så tänker jag däremot på vilket helvete det måste varit för mina föräldrar. Min mor har i efterhand berättat att hon i stort sätt grät från det att vi sa adjö på sjukhuset tills hon klev ur hissen för att besöka mig nästa gång. Detta märkte jag aldrig något av och det är jag mycket tacksam för. Men det är en helt annan historia…

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.

Accu-Chek Mobile blodsockermätare