Stories och livet

Mitt liv med diabetes

Publicerad för första gången: 07.03.16
Den här artikeln är mer än 2 år gammal och kan därför innehålla inaktuell information

Jag minns det som om det var igår, dagen då mamma körde mig till läkarmottagningen för att ta massa prover. Jag hade under en längre tid varit mycket törstig, varit otroligt trött och gått snabbt ner i vikt.

Accu-Chek Instant

Eftersom mamma arbetade som sjuksköterska kände hon igen symptomen, utan att tala om det för mig. Själv trodde jag att det var en period av en helt ofarlig sjukdom, som alla barn kunde få. Mamma hade rätt – proverna visade att jag hade diabetes typ 1. Själv förstod jag inte allvaret, men jag såg på mina föräldrar att den här sjukdomen inte kommer att försvinna i första taget. Mamma verkade ledsen, utan att jag helt förstod varför. Jag skulle ju inte dö, skulle jag det?

Överraskad med världens finaste present
Jag var tolv år gammal när jag fick diabetes, och i full gång med det jag gillade bäst här i livet. Jag fick min första häst när jag var tio år – och intresset för djur blev bara större och större. Den dagen då vi åkte direkt från läkarmottagningen till sjukhuset förändrade mitt liv totalt. Intresset för hästar skulle senare visa sig ha en stor inverkan på min livskvalitet, särskilt i dag. Det hade nog ingen trott den dagen då mina föräldrar överraskade mig med världens finaste present – en fyra år gammal norsk fjordhäst.

11027527_10153294864716450_3705974237839800334_n copy

Oerfaren och sprutskräck
På St Olav i Trondheim blev det mycket information på kort tid. För en flicka med sprutskräck var det inte lätt att lära sig att ta sprutor på sig själv. Under min sjukhusvistelse blev jag bekant med flera patienter, och fick god kontakt med två av dem. En flicka och hennes mamma som jag delade rum med, hade också nyligen fått diabetes. Hon tycktes hantera det mycket bättre än jag, på det sättet att hon var fullt medveten om hur blodsockret skulle vara. Jag däremot – kämpade. Plötsligt var det för högt och jag förstod inte varför. Flickan jag träffade på sjukhuset blev helt utom sig om jag hade lägre blodsocker än henne. Hon kunde till och med gråta för att hon blev så besviken. Det var svårt att lära känna henne. Men efter de första dagarna, lossnade det och vi hade kul tillsammans i sjukhusets långa korridorer.

Ett starkt minne
Jag minns en annan tjej på sjukhuset mycket väl. Hon kämpade med ätstörningar och var rejält undernärd. Jag förstod inte varför hon inte ville äta. Jag hade aldrig upplevt eller hört talas om en sådan sjukdom innan. Hon var mycket tyst, försiktig och svår att närma sig. De sista dagarna däremot, blev hon den jag minns väl även i dag. Under de följande åren, hade vi sporadisk kontakt – hon blev frisk, fick sin käraste och barn. En otroligt stor lättnad för mig att höra, eftersom första intryck var ganska starkt för mig. Inte bara för att hon såg så mycket “sjukare” ut än vad jag gjorde, utan också för att jag inte kände mig särskilt sjuk.

Engångsspruta i glas
På den tiden fick jag med mig engångssprutor och insulin i glas. I skolan var de andra barnen mycket nyfikna, och vid en sådan ung ålder gick det bra att vara öppen med det. Jag var alltid öppen, framåt och tuff som ung, men allt eftersom sjukdomen gick upp för mig, blev jag mer och mer sluten. Från att mäta och ta injektioner framför hela klassen, började jag sakta att göra det i smyg. Efter ett tag tappade jag det. Med tre hästar, fotboll, dans, konfirmation, vänner och skola blev diabetesen rejält nedprioriterad. Ja, jag kände mig otroligt trött naturligtvis, men psyket och viljan styrde showen under en lång tid.

Accu-Chek Instant

IMG_0034-001
Flytta hemifrån
Plötsligt stod gymnasiet för dörren, och jag kom in på mitt första val. Ryttarlinjen på Melhus gymnasium 2008. Tillsammans med min häst, flyttade jag hemifrån och in med okända flickor. Jag ville så gärna bli en bättre ryttare och göra bra ifrån mig inom ridningen, och att komma in på en rikstäckande skola var stort. Vid den här tiden hade jag gått över till flexpenna, vilket gjorde det mycket enklare att ta insulin.

Skämdes över sjukdomen
Likaväl blev det bara tuffare och tuffare. När jag flyttade hemifrån, var jag generad, osäker och inte minst skamsen för min sjukdom. Det gjorde det hela omöjligt. Jag flyttade därför hem och började på en skola i kommunen. Där dröjde det inte länge innan det sa stopp igen. Jag passade inte, kände mig inte bekväm och blev bara sämre och sämre. Hemma gick det bra, men skolan var trots allt, den plats där jag spenderade mest tid under dagen.

Hålla för öronen
Efter detta var det häst, hälsa och ridning. Jag blev inlagd på sjukhus för att få hjälp och uppföljning, något som hjälpte för en kort stund. Även om jag så otaligt många gånger fick höra hur farligt det var med ett sådant instabilt blodsocker som jag hade på den tiden – höll jag för öronen. Jag såg inte allvaret och heller inte så långt framåt. Jag såg inte min egen hälsa. Alla de komplikationer som de talade om drabbade ju inte mig!

Leva på viljan
Läsåret 2009-2010, gick jag på Melsom gymnasiet i Vestfold, långt borta från Trøndelag och mitt ljuva hem. Hästen var återigen med och denna gång blev det fullträff med klasskamrater, lärare, boende och stallmiljö. Jag växte mycket det läsåret, både som ryttare och person, även fast jag ännu inte hade fått särskilt bra kontroll över min diabetes. Det gick bra i perioder, men för det mesta kämpade jag. Återigen levde jag på viljan – jag skulle klara det alla andra klarade, jag var ju inte så sjuk.

Borta bra men hemma bäst
Mot sommaren 2010, rasade jag i vikt igen. Ett resultat av dålig blodsocker över tid, återigen. Under hösten 2010 började jag på en ny skola inte långt hemifrån, och gick ut 2012. Jag pendlade de sista sex månaderna av varje läsår, och det gick bra. Borta bra men hemma bäst. Det var där jag hade tryggheten och alla mina husdjur. Ridning var fortfarande det som upptog det mesta av min tid, min energi och gav mig motivation. Jag ville bli bättre och bättre, och göra bra ifrån mig på tävlingar. Vad jag inte tänkte på var hur otroligt stort inflytande blodsockret hade på min prestation – jag trodde att det handlade om hur hårt jag jobbade och hur stark vilja jag hade att lyckas.

Flera liter vatten varje dag
Vintern 2011/2012 drack jag nog flera liter vatten varje dag, och det kunde gå dagar mellan att jag mätte blodsockret. Det var så otroligt illa,jag förstörde min kropp mer och mer utan att ens tänka på det. Allt hade ett sammanhang – ingen inre frid, en hel del stress, missnöje och skam. Att “låtsas att jag inte var sjuk” gjorde mig naturligtvis bara sjukare. Jag kunde dölja min diabetes så gott jag kunde för andra, men för min del – dödade jag mig själv långsamt. Det faktum att det var få av lärare och skolkamrater som visste att jag hade en kronisk och allvarlig sjukdom, säger en hel del om vad jag krävde av mig – jag var tvungen att hålla den gömd.

Öppenhet, lärdomar och ett bättre liv
I dag har jag förändrat mig totalt. Jag fick ett stort wake-up call de sista sex månaderna av år 2012, och åren som följde. Det som “aldrig skulle hända mig”, gjorde just det. Jag fick neuropati i båda benen, och var tvungen att kämpa för att överleva. Sakta men säkert orkade jag inte dölja sjukdomen längre, vilket gjorde det ofantligt mycket lättare för mig att leva med den. Att ta hand om mig själv, lyssna på min kropp, ha regelbunden koll på blodsockret och inte minst veta hur det känns att äntligen ha kontroll – det är det som ger mig en känsla av egenmakt nu, det bland många andra viktiga faktorer för en ung vuxen. Jag blir ofta trött och sliten av att följa med hela vägen, liksom många andra, men jag var tusen gånger mer trött de åren när jag kände att jag var tvungen att hålla sjukdomen dold.

Nu kan jag vara mig själv, ha koll på hälsan och se fram emot ett bättre liv.

 

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.

Accu-Chek Mobile