Stories och livet

Jag ska sluta klaga på svensk diabetesvård

Jag ska sluta klaga på svensk diabetesvård

När jag diagnostiserades med typ 1-diabetes var jag femton år och levde i Sverige. Det gör jag fortfarande, när jag i skrivande stund är 25 år gammal. Att leva med en kronisk sjukdom som kräver vård 24/7 innebär mycket kontakt med sjukvården, och jag har genom mina tio år som diabetiker stött på både högt och lågt inom det området. Det är lätt att hitta saker att klaga på – men om vi vidgar perspektivet lite ska vi nog vara ganska tacksamma att bo här trots allt.

Under en semester för några år sedan var jag i Afrika med min familj, och drabbades olyckligtvis av syraförgiftning – ketoacidos. Läs mer om det här:

När jag först blev inlagd kunde jag inte sluta gråta. Jag missade ju den semester som jag hade sett fram emot så länge..! Men akutläkarna och sköterskorna såg på mig med förvirrade miner; ​varför grät hon? Hon fick ju vård! Hon hade RÅD att betala för vård, så hon skulle med all säkerhet snart må bättre igen. Varför vara ledsen?
Det här gav mig en tankeställare.

Jag hade nära kontakt med två läkare på sjukhuset, ett par unga män. Deras engelska var felfri, de var nyfikna och ville lära sig mer – och de var oerhört pålästa. Under mina fem-sex dagar inlagd på sjukhuset hann jag få några bra pratstunder med dessa två, och deras historier gjorde mig lite förskräckt. De berättade att många läkare sökte sig bort från Etiopien eftersom det var ett yrke med relativt låg status – och lön därefter. Då fanns det betydligt bättre chans för dem att försörja sig familj om de flyttade utomlands och sedan skickade hem delar av lönen. Jag såg mig omkring och tänkte på hur mycket sjukhuset i Addis Abeba verkligen hade behövt ha kvar dessa två män.

De berättade också om hur det vanligtvis gick till när någon i landet fick diabetes. De kom in till akuten, fick sin diagnos, och direkt därefter blev det en pengafråga. Beroende på vilka tillgångar familjen hade kanske man inte ens gav en första dos insulin. De skulle ändå inte ha råd att köpa mer framöver, så en första dos hade bara varit att inge falskt hopp.

Och även om det fanns ekonomiska medel, så var avståndet till sjukhuset ett problem. Hettan och brist på kylskåp ett par andra. Min läkare berättade att det vanliga var att patienten kom in någon gång i månaden för att få insulin – och att rekommendationen i övrigt var att äta så lite kolhydrater som möjligt. Jag vågade inte fråga hur lång medellivslängden för en typ etta i Etiopien var…

Men att hitta knapra vårdförhållanden runt om i världen blir tyvärr allt lättare. Bara titta på situationen i USA just nu, där priserna på insulin de senaste åren har stigit långt genom alla tak, och många nu inte längre har råd att betala. De får ransonera sin livsviktiga medicin, eller se över vad i sitt liv de kan sälja för att ha råd med ett par flaskor till.

Så jag tror inte att den långa kön på apoteket är något egentligt problem, eller hur?
Inte att du för tillfället inte har den senaste modellen av CGM eller insulinpump.
Inte att din läkare inte hade telefontid förrän imorgon.
Inte att du får använda pennor ett par dagar när pumpen tillfälligt lägger av.
Och inte att du måste införskaffa en ny byrå för att få plats med alla diabetesprylar.

Att leva med typ 1-diabetes är ingen dans på rosor, men jag är oerhört tacksam över att få leva med min diagnos i ett land där sjukvården ändå är så pass bra. Jag ska sluta klaga på svensk sjukvård, och istället använda min energi och röst till att förbättra förhållandena i andra länder.