Träning och hälsa

Göteborgsvarvet var kul, men lagom är bäst

Jag har alltid varit aktiv. När jag var liten höll jag på med alla möjliga aktiviteter, men fyllde främst mina dagar med fotboll, dans, handboll och ridning. Framåt tonåren föll aktiviteterna bort i takt med att det sociala umgänget – och plugget – blev allt viktigare. Men jag höll stenhårt kvar i fotbollen. När jag var 18 år hade jag dragits med både knä- och benhinneproblem i flera år, och hade just påbörjat ännu en läkarutredning när jag fick det abrupta beskedet att jag aldrig skulle kunna springa igen. Broskskadorna i mitt vänstra knä gjorde det smärtfyllt och instabilt, och enligt läkaren var det inget de kunde operera före 50-årsåldern. Det var ett hårt bakslag för mitt 18-åriga jag.

Jag lyckades ändå hitta en läkare som trodde att en operation kunde förbättra läget, och under våren 2013 justerade han mitt brosk och satte mig på att hoppa på kryckor ett tag. Det gjorde jag, och när jag till slut kunde släppa dem väntade många långa och tråkiga månader med rehab. Jag blickade ut mot Ullevi från gymmet i Göteborg och det gav mig motivation. Jag SKULLE tillbaka. Så var det bara. Om inte de tråkiga rehabövningarna var tillräcklig motivation, gjorde det hoppiga blodsockret jobbet. Min typ 1 diabetes var van vid en viss grad av aktivitet, som min kropp helt enkelt inte kunde leverera för tillfället. Jag hade fått höja mina dygnsdoser drastiskt, och kunde inte längre ”komma undan” med att chansa med bolusdoserna.

När jag väl tog mina första löpsteg igen, backade jag rätt snabbt på målet att kunna spela fotboll igen. Det var för riskabelt. Att springa var verkligen mer än tillräckligt – det var helt fantastiskt! Så jag satte ett nytt mål istället: Göteborgsvarvet.

2017 ställde jag mig på startlinjen, ganska precis fyra år sedan efter min operation. Och jag tog mig runt! Den kontinuerliga blodsockermätare jag hade då hängde dock inte med, och gav upp åtta minuter in i loppet. Jag fick gå på känsla, och fyllde på med kolhydrater var 15–20:e minut. I mål låg jag på 8,7 mmol/liter. Jag var löjligt nöjd; inte nog med att knät hade klarat av de 21 kilometrarna utan att gå – till och med blodsockret samarbetade.

Sedan gjorde jag det igen. 21 kilometer i Göteborg året därpå. Det gick då också – med ett hårt pannben kommer man långt. Men kort därpå var jag ganska nöjd med de ”extrema träningsmålen”. Det är visserligen fantastiskt att sikta högt och nå sitt mål trots hinder längs vägen – men både jag och min typ 1 diabetes mår bättre av det lilla, vardagliga.

På senare tid har jag insett något viktigt: det är inte bara det där extrema som räknas. ALLT räknas. Springer jag 3 kilometer en dag är det bättre än 15 kilometer – om det gör att jag inte riskerar knät, och därmed kan springa igen om ett par dagar. Går jag en promenad med Bolus (vår hund) så är det bättre än en tung session på gymmet om jag inte känner mig på topp. En padelmatch med ett gäng tävlingsmänniskor kan ge så mycket mer än en ensam, lång löptur. Idag är vi alldeles för hårda med vad ”träning” är och ska vara. Jag med. Men jag försöker tänka annorlunda. För när det kommer till hälsa handlar det inte bara om kroppen. Det är minst lika viktigt att huvudet och sinnet mår bra, och att du således rör på dig på ett sätt som du blir glad av.

Det blir nog inga fler Göteborgsvarv för mig. Eller så blir det det, om suget kommer tillbaka. Men för nu så nöjer jag mig bra med löpturer, spinningpass och hundpromenader.