Stories och livet

Från 0-100 – att börja hetsträna med diabetes

Publicerad för första gången: 10.04.17
Den här artikeln är mer än 2 år gammal och kan därför innehålla inaktuell information

Huvudet dunkar, jag är snurrig, yr. I munnen känns det som om jag nyss provsmakat halva Saharaöknen och jag ser allt som genom en dimma. “Fan” tänker jag, “inte igen”.
Jag sätter mig upp och ser snälla, om än lite oroliga, ögon titta ner på mig. Jag ser kläderna – ambulanspersonal – bakom dem står min mamma, gråtmild och orolig på samma gång. Jag ser min tvillingbror som med stora ögon stirrar på mig. Sen kommer illamåendet, smärtan och blodsmaken från min sönderbitna tunga. Hela kroppen känns som en klump cement.
Jag har fått ett krampanfall, igen.

Accu-Chek Mobile

Jag heter Johan, är 20 år gammal och bosatt i Växjö. Jag fick diabetes när jag var 9 år 2005. Inlägget idag handlar om hur träning, diabetes och dåligt självförtroende kan samspela och verkligen förstöra för dig. Men jag tänker börja från början.

Från årskurs 3 till årskurs 8 på låg- mellan- och högstadiet var jag mobbad, oftast på grund av mitt fysiska utseende. “Tjock”, “ful” etc. Det var egentligen redan här jag blev enormt självkritisk. Blanda detta med att jag inte ville äta vid lågt blodsocker för att “inte bli tjock” och du har ett katastrofalt recept. Dumt, jag vet.

När jag började tvåan på gymnasiet kom i kontakt med en personlig tränare som är extremt duktig men inte kunnig inom diabetes. Jag fick ett dietschema på ett underskott och började hetsträna. Resultaten kom. Jag fick en utveckling och byggde muskler, men jag hamnade också i krampanfall, på krampanfall, på krampanfall. Första året jag tränade fick jag 6 eller 7 krampanfall, andra året fick jag 5 och tredje året runt 4. I och med de olika krampanfallen nådde jag heller aldrig mina mål helt och fullt. I tre år spelade jag alltså med mitt liv som insats och ignorerade min diabetes för att få en bättre kropp – för det var där vägen till självförtroendet låg. Trodde jag. Dumt, jag vet.

Den uppenbara frågan är då varför jag fortsatte? Min mamma varnade och försökte resonera med mig, även min läkare, min bror och nära vänner.

Svaret är komplicerat men det ligger i det enormt dåliga självförtroende jag haft och att jag såg träningen som den enda utvägen ur det. I min värld ville min mamma bara “hindra” mig från att träna för att hon skulle slippa vara orolig. Det var inte förrän år tre som jag förstod att jag måste hitta andra sätt och banor för att nå dit jag vill. Jag tog kontakt med en dietist på sjukhuset, som både var intresserad av träning och kunnig inom diabetes och vi la upp ett schema för mig, som diabetiker och träningsintresserad. Vi löste helt enkelt problemet, men på mitt sätt. Nu tränar jag, lyckas med mina mål, även om jag tillåter mig att ge det den tid det tar.

Accu-Chek Instant

Vad vill jag då ha sagt med min resa från 0-100? Alltså om att aldrig tränat och att börja hetsträna med diabetes?

Jag vill säga att vi kan, diabetiker kan, det finns ingen motsättning mellan träning, vilken typ av träning som helst, eller vilket mål i livet som helst. Och diabetes. Det viktiga i vår situation är att vi måste arbeta med vår sjukdom, aldrig emot. Vi måste hitta alternativa vägar för att nå dit vi vill. Men, vi kommer absolut nå dit. Om det så är en utekväll, träningsmål eller att bestiga ett berg.

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.

Accu-Chek Instant - Enkel och tydlig