Stories och livet

Det dummaste jag gjort, nr 2

Publicerad för första gången: 04.12.16
Den här artikeln är mer än 2 år gammal och kan därför innehålla inaktuell information

(Fortsättning på inlägget “Det dummaste jag gjort”)

Accu-Chek Mobile blodsockermätare

Vi åkte upp till akuten, jag och mamma. Där blev vi invisade i ett sånt litet vitt sterilt rum. D i a b e t e s. Vi pratade om min klasskompis. Han var den enda som vi visste med diabetes. Jag visste att fröken hade druvsocker i katedern. Att han tog sprutor samma tid varje dag, Att hans mamma stack honom när han sov. Att han fick extra mellis på eftermiddagarna. Ja! Det var diabetes för mig.

Det kom en sköterska och tog blodprov. Ställde frågor och sa att en läkare skulle komma och prata med oss. Tiden går. Två snabba knackningar på dörren, den öppnas och in kommer en kort liten gubbe i vit rock. Han tittar i sina papper och mumlar fram; ja, jo du har diabetes.  Sen går han. Lämnar oss där med en diagnos som ska förändra livet för oss. För mig. Mamma rusar ut efter doktorn och frågade varför han inte kunde berätta mer för oss och han svarar; jag har inte tid med det här nu, jag har hjärtpatienter som jag ska till, då kände jag mig så liten. Det var första gången jag kände mig maktlös i vårdens grepp. Och det skulle inte bli den första. En sköterska följde med oss upp på avdelning.

Nästa morgon drog cirkusen igång. Det tisslades och tasslades. Den unga tjejen med typ 2. De runda sköterskorna sa att alla borde leva och äta som en person med diabetes. Ja, tydligen kan man få diabetes typ 2 som 21-åring. Inte alls överviktig med koll på kosyen. På avdelningen vad jag yngst. Följande dagar så togs det mängder med prov. Det kom in läkare och sköterskor. Jag träffade en dietist och fick en diabetessjuksköterska och en egen läkare. I efterhand tänker jag; varför fick jag inte träffa en kurator som kunde sett att denna donnan inte tog åt sig nåt av vad professionen sade.

När de skulle introducera mig för insulin höll jag på att svimma. Skulle JAG ta sprutor? Varje dag? Jag minns att diabetessjuksköterskan sa; Linda, om du går 10 m  från kylen så ska du ha med dig druvsocker och blodsockermätare. Om hon bara visste vad de orden satte sig. De satte sig hårt. Än idag har jag svårt att ge mig iväg utan mätare.

Jag minns den första lunchen på sjukhuset. Makaronilåda. Jag bad om ketchup och fick till svar att det fick jag inte äta för jag hade diabetes.  Förmodligen så talade dietisten om vad jag skulle förtära men det var ingenting jag tog in och memorerade. Samma dos, oavsett vad jag åt. Ja, det verkade väl bra.

Accu-Chek Instant - Enkel och tydlig

Efter några dagar fick jag ett samtal. Jag och min dåvarande bästis hade i augusti sökt ett jobb i Sälenfjällen. Precis innan min diagnos var vi uppe på en weekend i Stöten där intervjun gjordes på plats. Hur som helst så ringde min blivande chef och berättade att jag och min vän fått jobbet. Där satt jag i min sjukhussäng och skuttade upp av glädje. Att få chans att åka och säsonga med sin bästis en hel vinter. Träffa massa gött folk, snygga killar, tjäna pengar. Wow. Men mamma. Hon sa inte wow. Hon började gråta. Jag förstår idag varför hon grät. Då tyckte jag nog mest att hon var löjlig. Men såklart. Hennes dotter skulle åka 50 mil norröver två månader efter sin diabetesdiagnos – där närmaste sjukhus var en bra bit bort.  Allt det som jag inte snappat upp, men som mamma och pappa förstått; rutiner, bra kosthållning, regelbundna kontroller av blodsockret, ordentligt med sömn… DET är inte det liv man lever som 21-åring på ett säsongsjobb. Tvärtom. Alkohol, sena nätter, ingen som helst koll på diabetesen. Jag mådde skit men fattade inte att det var diabetesen som hade börjat styra mitt liv.

DET  var det dummaste jag gjort nr 2; att tacka ja till detta jobb. Så korkat. Jag fixade tre månader, sen gav jag upp.

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.

Accu-Chek Mobile blodsockermätare