Stories och livet

Att vara vän med sig själv

Publicerad för första gången: 20.10.16
Den här artikeln är mer än 2 år gammal och kan därför innehålla inaktuell information

Jag debuterade som diabetiker 1984, jag var då 10 år gammal och hade en ganska odramatisk första tid. Mina föräldrar tog största ansvaret för min diabetes. Jag drog istället ganska mycket fördelar med min sjukdom. Jag blev nog allt lite bortskämd.

Accu-Chek Mobile

Mig ansågs det vara synd om och skulle slippa ta ansvar så mycket som möjligt. Såhär i efterhand kan jag kanske tycka att det rent pedagogiskt inte var rätt. Jag lämnades ofta utanför i samtal medan mina föräldrar fick berättat för sig hur de skulle sköta min diabetes. På 80-talet var framtiden inte lika ljus för diabetikerna. Det var mer regel än undantag att man skulle få svåra komplikationer. Man låg dessutom på sjukhus väldigt länge när man fick sin diagnos, jag själv var inlagd fyra veckor.

Åren som diabetiker har gått ganska fort och jag kan knappt minnas mitt liv innan diabetesen. Jag vet att mitt drömyrke som liten var att få jobba i kiosken i centrum. För jag var så säker på att man då skulle få äta så mycket godis man bara orkade. Ironiskt nog så fick jag sedan typ 1-diabetes.

På 80-talet fanns det inte lightdrycker eller lightprodukter i överflöd. Jag vet att när jag blev riktigt sugen på läsk till exempel så blandade min mamma hälften vanlig sockrad läsk med hälften kolsyrat vatten. Jag med mitt finska ursprung hade det ganska bra ändå, för i Finland var de tidiga med sockerfritt godis. Så när vi åkte dit så bunkrade vi sådant och tog med hem.

Så kom de härliga tonåren. Jag hatade kontrollen och jag började hata min sjukdom. Jag gjorde allt som stod i min makt för att slippa vara diabetiker. Vet inte hur jag tänkte men det var som att jag inte var diabetiker om jag inte tog mitt insulin. Jag tillbringade mycket tid på sjukhus efter att ha struntat i att ta mitt insulin. Jag tyckte själv jag var väldigt fiffig när jag inför ögonen på mina föräldrar låtsades ta mitt insulin men istället sprutade insulinet i kläderna.

Min pappa lärde sig känna på lukten när jag var hög i socker, det luktade skarp aceton om mig så fort jag steg innanför dörren hemma. Det gick så långt att jag vid ett tillfälle var så dålig att jag fick ligga på intensiven med alla möjliga apparater. Inte ens då blev jag rädd.

Accu-Chek Mobile blodsockermätare

Jag har efter 32 år som diabetiker trots ungdomens slarv klarat mig ganska bra från komplikationer. Jag har fött två friska barn, arbetar heltid som undersköterska, har friska njurar och ögon som ser skapligt bra, har gjort några laserbehandlingar för mindre förändringar bara. Jag har dock tyvärr tappat känslan för låga blodsocker, vilket gjort att jag har en del hjälpmedel för detta, bl.a. en CGM som larmar när det börjar vara fara och färde.

Jag har fortsatt att vara ganska orädd och vågat prova saker men med åren har jag blivit klokare och sprutar inte längre in mitt insulin i kläderna. Jag sköter mig och lever sunt med bra kost och mycket motion. Men det tog mig över 20 år att bli vän med min sjukdom.  Vi är fortfarande inte bästa vänner och vissa dagar känns livet orättvist men jag har förstått att jag och min diabetes troligen kommer få hänga ihop resten av livet eller åtminstone något tag till.

Till saken hör att jag idag står på väntelista för ny bukspottkörtel efter tre misslyckade ö-cellstransplantationer. Men livet är som sagt inte rättvist, min lycka kommer vara någon annans olycka. Jag vet inte hur livet kommer se ut efter en transplantation men varje dag redan idag är jag tacksam att jag lever och andas och den känslan kan ju bara växa och bli större sedan.

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.

Accu-Chek Mobile blodsockermätare