När jag var femton år åkte jag på ett skidläger för barn och unga med typ 1 diabetes. Jag var nervös och kände ingen. Tänk om någon hade berättat för mig att min framtida man satt på samma buss som jag?
Vi träffades i Rättvik vintern 2009 – ett helt fantastiskt diabetesläger som anordnades varje år av våra respektive sjukhus och Lions. Bussresa upp, och sedan fördelades vi i timrade stugor i vinterlandskapet. Fyra unga och en ledare i varje stuga. Vi lagade all mat själva, mätte blodsockret ihop, och åkte slalom om dagarna. Än i idag, tio år senare, har jag många vän- och bekantskaper kvar från vår lägertid – men en står ut från mängden.
Min stora kärlek
Idag är jag förlovad med min stora kärlek – Calle – som också lever med typ 1 diabetes. Han har faktiskt gjort det bra mycket längre än jag. Vårt förhållande är (såklart) så mycket mer än vår gemensamma diagnos, men att dela livet med en person med typ 1 diabetes har gett mig ett gäng nya perspektiv.
Till exempel så är det så väldigt, oerhört, fantastiskt skönt att inte alltid behöva förklara allt. Han vet precis hur ett högt blodsocker känns, hur jobbig en känning är, och hur man mår efter en lång natt med antingen höga eller låga värden. Jag kan bolla tankar kring insulindoser för korrektion och till mat. När vi reser iväg utgör våra respektive packningar reserv för den andre. Och vi kan påminna varandra om att ”Nu är det dags att mäta!” eller
”Kommer du ihåg att byta nålen innan du åker till jobbet?”. Det är på många sätt en trygghet som jag aldrig har upplevt.
LÄS OCKSÅ: Att släppa taget för att ge mer frihet
Calle är viktigast
Men jag har insett att jag ju faktiskt aldrig har upplevt den oro som mina föräldrar har talat om i de år jag har varit sjuk. I egenskap av den MED diagnosen är det lätt att tycka att någon som frågor, påminner och bryr sig är ”tjatig” eller ”jobbig”. Nu är jag där själv, och förstår er helt och hållet. Calle är viktigast i min tillvaro, och jag låter honom aldrig köra bil eller gå och lägga sig om han har lågt blodsocker. När han ligger högt kommer jag med påminnelser om insulin och ett stort vattenglas. Och han gör detsamma för mig.
Att leva i ett förhållande där bägge två har typ 1 diabetes är… precis som vilket annat förhållande som helst. Men med lite extra oro, omtanke – och massa förståelse.
För några månader sedan skaffade vi en liten hundvalp ihop, och Calle lät mig välja namn. ”Bolus” blev det. Jag ville ha något nytt och eget, som samtidigt hade en koppling till just oss två. Så ja – nästa hund kommer nog få heta ”Basal”..!
LÄS OCKSÅ: Bungyjump med diabetes
Tacksam
Och för er som har tagit er hela vägen hit och ändå bara har en tanke nära till hands: ”Men.. hur blir det om ni skaffar barn ihop?”. Vi kommer vilja ha barn i framtiden. Och du kan vara trygg med att vi kommer ha stenkoll på läget, i tät dialog med våra läkare. Friska föräldrar får barn med T1, och föräldrar med T1 får friska barn.
Jag har tidigare skrivit om de delar av en typ 1-diagnos som faktiskt har gjort mig tacksam. Att jag har fått ett gäng egenskaper (stark, envis, tålmodig…) och möjligheter (driva eget företag, träffa fantastiska människor…) som jag inte hade haft annars. Men, i slutändan kommer ändå mitt förhållande med Calle vara det jag är allra mest tacksam för gentemot min typ 1 diabetes.
LÄS OCKSÅ: Jag ville bara vara en normal tonåring
Det här inlägget publicerades först 2019
Foto: Arvid Larsson-Stern
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
