Nu har äntligen sommarlovet kommit även för min del och herregud vad den har varit efterlängtad. Känslan av lugn man fick när allt skolarbete var inlämnat och alla prov var skrivna, var obeskrivlig.
Jag är en väldigt driven person som siktar väldigt högt när det gäller betyg och skolan, vilket ofta visar sig i mitt blodsocker i olika gestalter, ibland går det upp, ibland går det ner och vissa dagar är det en blandning av alltihop, vilket resulterar i en bergochdalbana.
Jag spenderade mina första fem dagar av sommarlovet i Vadstena med min familj med mycket skratt, camping, vandringar i skogen och spel av olika slag, vilket var jättemysigt.
En kväll när vi satt och åt middag i husvagnen, kom vi in på hur vår campingresa var det mest spontana vi hade gjort på flera år, innan vi konstaterade att den i själva verket inte riktigt gick under benämningen ‘spontan’ eftersom vi hade planerat den i ungefär en vecka, men i slutet av detta samtalsämnet sa min mamma: “Vi planerade en spontanresa”.
Jag tyckte att den meningen helt klockrent beskrev hur en diabetikers resor och sommarlov ser ut, nämligen planerade in i minsta detalj; hur många reservoarer som kan gå åt, hur man ska förvara sitt insulin, hur många extra infusionsset man borde ha med sig ifall några skulle ramla av osv osv.
En resa för en diabetiker kan inte vara helt spontan, man måste hela tiden ‘tänka utanför boxen’ och tänka på allt som skulle kunna hända och vilka hjälpmedel som behövs för att lösa situationen.
Andra dagen på mitt sommarlov åkte vi till Omberg för att gå en kort vandring på ungefär 6 km med hundarna och mitt blodsocker låg lite högt, vilket jag tyckte var bra för att undvika känningar under tiden som vi gick.
När vi hade gått ungefär 2 km, varnade pumpen för lågt och det tog ett tag innan jag faktiskt kände mig låg och vid den här tidpunkten sa pumpen att jag låg på 2,9 med två pilar neråt.
Snabbt tryckte jag i mig några druvsocker och ett knäckebröd innan vi 5 minuter senare bestämde oss för att ta en paus så att mitt värde kunde gå upp och hundarna kunde få vila lite.
Efter ett tag gick mitt blodsocker upp igen så vi fortsatte att gå och efter några hemska backar larmar pumpen som en galning igen och nu säger den 2,7 med tre pilar neråt. Då kändes det som om mina ben var spagetti och jag försökte fokusera blicken så att jag inte ramlade på några av rötterna som prydde marken.
Jag lyckades ta mig uppför den backen med hjälp av druvsocker och min pappa som i princip försökte knuffa fram mig.
I den sista backen kunde jag inte längre få så mycket hjälp av pumpen, den visade ‘under 2,2’, vilket är det minsta den kan visa med hjälp av sensorn och jag var extremt nära på att börja gråta, det var en av de gångerna där man är tvungen att blinka ett par extra gånger för att få bort yrseln och blindheten.
Jag fortsatte att trampa på och till slut nådde vi toppen och först då kände jag hur kallsvettig jag var och hur röd jag var i ansiktet.
Jag satte mig ner på en sten och tog upp pumpen då den visade 2,9 så jag fortsatte att mata in druvsocker innan jag rentav lade mig ner och efter att illamåendet hade lagt sig och blodsockret inte var påväg ner, kände jag mig stolt över mig själv, att jag hade klarat av att ta mig upp, mot alla odds.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
