Stories och livet

Hängslen, livrem och några extra snören

Min man Hugo och jag har rest mycket i Latinamerika, och när jag var gravid sa vi till varandra att man faktiskt inte måste sluta resa bara för att man får barn. Men så fick vårt barn diabetes i späd ålder, och den första kvällen på sjukhuset såg jag (bland mycket annat) hur vår framtida Latinamerikaresa gick upp i rök. Poff!

Dagen efter vaknade min tjurskallighet, och jag ändrade tanken. Här ska visst resas! När och hur, det visste jag inte, men jag kände starkt att det bara måste gå. Dock ville vi att Amanda skulle ha provat på magsjuka först. Hittills har vi nämligen aldrig varit i Latinamerika utan att, mer eller mindre ingående, ha nosat på montezumas hämnd.

Magsjukan lät vänta på sig, det anlände en lillebror och vi blev allt varmare i kläderna när det gällde Amandas diabetes. Strax före jul 2013 hängde Hugo över hinken, och snart kräktes även lillebror Rasmus. Klockan två på natten kräktes Amanda över mig. Första magsjukan – nervöst! Men vi hade tur, kräkningarna varade bara ett halvt dygn, och vi kunde få i henne lite socker mellan hinkbesöken.

Nu hade vi klarat en magsjuka utan sjukhus, och därmed vågade vi beställa den resa som vi sparat till i flera år. Vi bokade en biljett Sverige – Costa Rica tur och retur till nästkommande november. I nio långa, härliga veckor skulle vi vara borta!

en_del_av_grejerna

Att packa för nio veckors backpackerresa med en liten diabetiker som resesällskap, tar tid. Långt i förväg gjorde vi en lista på vilka diabetesgrejer vi behövde och hur mycket av varje. Vi måste packa så att vi kunde bli bestulna, tappa grejer i golvet så att de gick sönder och så att vi skulle klara oss om vi, gud förbjude, skulle hamna på sjukhus. Vi räknade ut hur mycket vi borde behöva, och sedan tredubblade vi det. Vi hade hängslen, livrem och extra snören att fästa upp byxorna med om allt skulle gå åt skogen. Vi hade ketonstickor för att klara tre veckors konstant magsjuka, och druvsocker till ett helt kompani (det finns inte att få tag på där borta). Vi hade tillräckligt många blodsockerstickor för att kunna mäta blodsocker tio gånger per dygn även om vi skulle bli av med alla sensorer redan dag ett. Kort sagt, vi hade enormt mycket grejer med oss.

Amanda_sjuk_innan_avresa copy

Några veckor innan avfärd fick Amanda en förkylning som gick över i öroninflammation. Den läkte av sig själv. Fyra dagar innan flyget skulle avgå steg dock febern, och ketonerna med den. Amanda höll sig för örat och grät. Hon hade svårt att äta och var väldigt slö. Vi bet på naglarna, skulle vi bli tvungna att åka in till sjukhus så nära inpå resan? Det vore en riktigt dålig mental start, för det var såklart med skräckblandad förtjusning vi såg fram emot det kommande äventyret. Vi fick antibiotika på vårdcentralen, och tack och lov hjälpte den snabbt, och både feber, ketoner och öronvärk gav med sig.

Vi hade en helt enastående, fantastisk resa! Och vi kom hem igen, utan att ha tappat något, utan att ha blivit bestulna och utan att ha använt en enda ketonsticka. Vi hade alltså med oss en massa grejer tillbaka, och vid första anblicken kan det verka som att vi hade packat för mycket, men så var det visst inte! Trots att alla våra hängslen gav oss minst två extra väskor att släpa på så var det helt rätt att packa dem. Det enda vi slängde vid hemkomsten var insulinet, resten har vi använt upp på hemmaplan. Inte en enda gång under resan kände vi oss bekymrade för att vi skulle få problem. När man reser ska man ha det roligt och bra, och det har man inte om man är orolig för att något ska ta slut.

Capuchinapa

I vanliga fall är passet och kreditkortet det man håller hårdast i när man reser. Vi höll ännu hårdare i Amandas diabetesväska där det nödvändigaste fanns. Tänk att bli stående mitt ute i djungeln utan möjlighet att ge livsviktigt insulin till sitt barn! Så skedde aldrig, och därför kunde vi ägna vår uppmärksamhet åt aporna, sengångarna och piggsvinen istället…

Ps. Jag berättar mer om själva resan i ett annat inlägg.