Stories och livet

Friskt vågat och allt vunnet!

Att resa till tropiska trakter och vara beroende av insulin utifrån är svårt – men det går! Dagen före vår dotter Amandas fyraårsdag åkte vi på en nioveckors backpackerresa till Costa Rica, Panama och Nicaragua. Min man Hugo och jag har rest mycket i de här trakterna tidigare, och vi visste att det fanns ett par ställen vi ville tälta på. Vi visste även att vi skulle komma att åka en del båt, och alltså packade vi ner flytvästar till barnen. Vi var rustade för alla eventualiteter. Behöver jag säga att vår packning var gigantisk?

När man reser med små barn, Amanda var som sagt fyra och Rasmus ett och ett halvt år, får man resa långsammare. Första veckan var kaos, både med jetlag och en massa nya intryck, och ett kort tag ångrade jag vår äventyrlighet… Men så plötsligt hakade vi i varandra på alla plan, resandet blev en livsstil och allt kändes helt rätt. Ungarna var helt fantastiska – de klarar så mycket mer än man tror!

Rasmus_leguanVi är mest intresserade av naturen och djungeln utövar en ständig dragningskraft på oss. Vi åkte på floden och tittade på sjökor, vi var i klassisk regnskog och kikade på apor, sengångare och aror. Vi besökte torregnskogen med krabbor, hjortar och leguaner, och i den översvämmade regnskogen hittade vi både piggsvin, tvättbjörn och opossum. Vi besökte förstås även molnregnskogen där det känns som att man när som helst ska få se en hobbit kika fram bakom de gigantiska ormbunkarna. Vi var på vulkanisk mark med bubblande lera, kokande vatten och pruttluktande minivulkaner. Vi fick träffa sköldpaddsbebisar och apor på rehabilitering. Både barnen och vi vuxna fick många, fina upplevelser.

Sand_i_sensorVi badade förstås! Och sanden virvlade in under pumpnål och sensor, omöjlig att hejda. Vi fick helt enkelt byta oftare när vi var i närheten av sandstränder. Även om vi lämnade alla lösa värdesaker ”hemma” och bara tog med pumpen och annat nödvändigt till havet, hade vi alltid saker värda tiotusentals kronor med oss. Ibland vågade vi inte lämna dem på stranden – både apor och människor kunde plocka åt sig – så vi la dem i en vattentät packpåse och kunde på så vis ta med oss pump, fjärr och handenhet till cgm ut i vattnet om vi kände oss tveksamma över säkerheten. Ungarna for som vantar i vågorna och de älskade det! De lärde sig snabbt tackla salta kallsupar och vi höll noga koll så att de inte drogs med av strömmar.

Dags_att_byta_nal

Insulin – detta pippliga, ömtåliga men så oerhört viktiga hormon! Vi hade med oss allt Amanda skulle behöva (och mer givetvis) under den tid vi var borta. En månad i rumstemperatur ska det klara, och vi var ute i två månader med temperaturer betydligt varmare än så. Vi förvarade insulinet och glucagonsprutorna i kylpåsar som vi regelbundet blötlade. På ett par ställen såg vi till att bo så att vi hade tillgång till kylskåp, men vi vågade aldrig lägga in allt insulin där. Om kylskåpet inte är pålitligt utan går under nollan blir insulinet overksamt. Hela tiden tänkte vi säkerhet och vi garderade oss för att inte riskera att stå utan något av det som är så viktigt för Amandas liv. Vi var ju inte precis i närheten av sjukvård hela tiden heller, så vi var beroende av att vi var minutiöst noggranna.

Sengangare

När vi kom hem från resan inträffade något oväntat. Jag blev liksom alldeles rusig och bubblig inuti och fick en segerkänsla i hela kroppen: Vi gjorde det! Vi tog med oss diabetesen på ett tvåmånaders äventyr. Den fick vackert finna sig i det vi bestämde, och även om den körde minst lika hårt med oss där som hemma så klarade vi det, vi gjorde faktiskt det! Amanda kommer förmodligen inte att minnas så mycket av den här resan när hon blir äldre, men jag hoppas att vi har sått ett frö av jävlar anamma i henne. En av våra viktigaste utmaningar som föräldrar är att skicka med henne budskapet: Diabetesen finns alltid där, men låt den inte hindra dig när du verkligen vill något. Du får jobba hårdare än de flesta andra, men det är det värt!

Vi hade en fantastisk resa! Det var jobbigt, svettigt och arbetsamt – men underbart. En dag gör vi garanterat om det och jag längtar redan.