Stories och livet

Ensamseglare med diabetes, del 1

Är du en del av din diabetes eller är din diabetes en del av dig? Hur är er relation? Upp och ner i ständig förändring?

Jag känner mig som mest sjuk när jag begränsas av min kropp. Dom gånger jag hör mig själv säga ”nej, det är inte möjligt eftersom jag har diabetes”.

Det största hinder min diabetes satte upp besegrade jag under sommaren 2017.

Min längtan till havet blev för stor. Men rädslan för att bli riktigt sjuk låg länge i paritet med längtan. Under flera år lekte jag med tanken på att upptäcka havet för egen köl men det var också skrämmande.

Diabetes kändes oförenligt med båtlivet. Då syftar jag på längre resor, dagar eller veckor på havet.  Lika fjärran lät det att segla ensam. Jag hade inte ventilerat drömmarna med någon annan person. Den dörren var stängd och så var det slutdiskuterat.

Känslan av närhet till hjälp var väldigt viktig för mig. Skulle jag bli medvetslös ville jag vara inom räckhåll för sjukhus och ambulanser med gas i botten. Jag bar ofta en oro i kroppen för att hamna i bottenlåg hypoglykemi. Antar att många känner så ibland?

I ett par år drömde jag stort med lika stor reservation gällande genomförandet. En portion rädsla iklädd självbevarelsedrift höll mig på gott avstånd från böljan blå. Vad händer om jag blir sjösjuk, sjunker i blodsocker samtidigt som jag kräks upp allt jag häller i mig? Allt till tonerna av en ruggande kuling som förvandlar båten till en centrifug? Jag hade läst tillräckligt med  skräckhistorier och skildringar för att veta att havet kan vara ett rent helvete. En diabetiker skulle inte få det lättare.

En dag delade jag en försvagad och haltande dröm till en vän. Vi bollade ideér och tankar med varandra och vips hade jag överkommit ett första trappsteg.

Det som i hemlighet hade strukit i periferin tog allt större plats. Den lilla oroliga drömmen kändes mer rimlig för var dag som gick.

Till stor del beroende på att jag blev tryggare med sjukdomen men också för att drömmen vägrade dö. En dag när jag vaknade hade den blivit en del av min identitet.

Hade jag låtit min sjukdom hindra mig i det skedet hade det förvridit min självbild till någon jag inte ville vara. På så sätt kan det nog vara farligt att drömma om man inte får förverkliga sig…?

När jag väl bestämt mig började förberedelserna. Jag skulle köpa en segelbåt och solosegla norden.

Navigationen bockade jag av med kurser, inhandlade en liten segelbåt på sex meter. Men ett par dagar innan avresa hade jag fortfarande inte segIat och visste ännu inte hur man hissade seglet! I vanlig ordning blev det inte som jag hade tänkt mig. Jag hade tagit mig vatten över huvudet.

Min oro för hur jag skulle tackla min sjukdom växte sig starkare. Ensam på havet, med en 52 år gammal bensinmotor, utan att ha seglat tidigare. Hur skulle det gå om jag blev dålig och behövde assistans, mil från närmsta hjälp?

En hjälpande hand visade mig grunderna att segla i sista sekund. Sedan kastade jag loss. I en antikvitet i storleksordningen dockskåpsmöbel som dom flesta skakade på huvudet åt när dom såg lämnade jag hamnen på vinst och förlust.

Fyra månader senare sålde jag båten efter att ha avseglat från Stockholm, besökt sammanlagt tre länder under min resa och förtöjt en sista gång i Stenungsund.

Om det var enkelt? Nej, och diabetes underlättade inte. Ni vet hur mycket vi får kämpa.

Jag lärde känna mängder med seglare under resan och förstod snabbt att det jag åstadkom var extremt, diabetes eller ej.

Varje dag på den resan var ett nytt äventyr med nya lärdomar. Framförallt lärde jag mig vikten av planering. Med diabetes var det A och O! Slarvade jag med förberedelserna kunde det bli farligt. Men med en plan A, plan B och för säkerhetsskull C och D var ev. oro oftast obefogad.

Och på sjön gäller det förresten samtliga inblandade. Med planering och förberedelser kunde man njuta mer av resan.

Denna typ av text är svår att skriva utan att det dryper av inspirerande övertoner. Men tro mig när jag säger att resan var mödan värd! Hoppas era farhågor går samma öde till mötes! 

Skepp ohoj!

/ Alexander Edenwind

 

 

Läs tidigare inlägg av Alexander Edenwind:
Har jag någonsin sett min diabetes i vitögat?
Undrens tid är inte förbi – Alexander, med rätt att föra diabetesdagbok!