Stories och livet

Efter flytten till ett annat land

Nu har jag varit på utbytestermin i staden Utrecht i Nederländerna i fyra månader. Jag har trivts jättebra, har lärt mig fantastiskt mycket intressant och träffat väldigt många härliga människor. God planering har gjort att jag har haft gott om mediciner och hjälpmedel under hela min tid och jag har inte behövt vara i kontakt med någon sjukvår överhuvudtaget!

Den största kulturskillnaden jag stött på är att folk i Nederländerna generellt inte äter mycket till lunch. Jag skulle i alla fall inte kalla en ljus macka med mjukost under föreläsningen för en rimlig lunch, speciellt inte för en diabetiker. Och man skulle ju kunna tänka sig att jag kan äta vanliga luncher även om de inte gör det. Men man anpassar sig snabbt till sin omgivning och utan några mikrovågsugnar på hela campus fick jag få det att funka ändå.

Förutom den omställningen har jag behållt mycket av mina vanliga rutiner. Jag har tränat mer än vanligt, haft goda kostvanor, förutom en och annan strut pommes frites med majonäs (ja, det ÄR gott) och eftersom man cyklar överallt i Utrecht har jag fått mycket extra energi och motion. De, för diabetesen, inte så bra sakerna har mest varit just luncherna, mycket festande med billig öl och ofta mer stress än vad jag behövde. När jag kom hem till Sverige hade jag höjt mitt HbA1c något, och håller nu på att justera doser för att förändra det. Men det beror nog mest på min egen glömska än på vilket land jag bor i.

Hemma i Sverige ser man under t-shirt- och linnesäsongen små vita sensorer på armarna här och där var man än går och det händer inte alltför sällan att jag träffar folk med typ 1-diabetes. Men i min tid i Utrecht har jag faktiskt inte stött på en enda diabetiker. De flesta jag pratade med kände inte heller någon med diabetes, och om de gjorde det hade de någon släkting med typ 2-diabetes.

Men jag försöker alltid få människor runt omkring mig att förstå hur jag fungerar. Ofta börjar det med andras nyfikenhet, så att jag inte behöver ta initiativ till det. Ett initiativ som jag kanske oftare borde ta för att vara säker på att de får reda på det som faktiskt är viktigt om diabetes. Hur mår jag när jag är låg och hög? Kan de göra något när jag inte mår bra? Vilka situationer kan bli farliga? Och sådant. Jag upplever att med öppenhet kommer mycket förståelse och hjälp.

Medan jag varit borta har nya möjligheter skapats. Möjligheter i Berlin för att vara mer exakt. Under hösten kommer jag att praktisera på ett företag som jobbar med musik för reklam, film och spel, en riktning jag inte förväntade mig ta innan min utbytestermin. Men nu följer jag mina karriärdrömmar, och diabetesen är med på resan.

 

Här kan du läsa Jonas tidigare inlägg inför sin utbytetermin:

http://www.livetochdiabetes.se/infor-flytten-till-ett-annat-land/