Stories och livet

Det lockiga lilla barnet

Våren är här. I det lilla radhusområdet myllrar det av barn i de små lekparkerna. Gungorna går varma och svisch säger det när ännu ett av barnen glatt slänger sig nedför rutschkanan.

Ett litet barn med gyllene lockar spretande ut från sin cykelhjälm kör sin springcykel så fort att dammet ryker. Ännu ett barn kommer susande bakom och gör sitt bästa för att hänga med i den vilda farten.

En mamma kommer springande med en liten manick i handen och försöker hinna ikapp barnen. Barnet skrattar högt, tar ännu mer fart och susar vidare, sprudlande av glädje. Mamman springer ännu fortare och lyckas till slut hinna fram och håller kort manicken mot det lockiga barnets lilla arm. Den visar 3.1 och pil ner.

Som om luften plötsligt gått ur stannar det lilla lockiga barnet, sträcker sig hulkande efter mamman för att sedan klättra upp, och krypa ihop, i hennes famn.

Snabbt tar mamman fram ett litet paket ur fickan. Med darriga händer stoppar det lilla barnet två tabletter i sin mun och tuggar frenetiskt.

De andra barnen fortsätter springa runt i ett virrvarr – lekande och stojande – medan det lilla lockiga barnet som plötsligt fick helt slut på energi trött hänger i sin mammas famn.

Mamman matar även med en bit kex, tugga för tugga. Solen värmer, och ger deras kinder fräknar, medan fåglarna kvittrar glatt. De små armarna runt mammans hals och mamman vaggar ömt.

Minuterna tickar långsamt framåt och det lilla lockiga barnet börjar äntligen återfå sina krafter. Efter ännu en stunds vila är barnet återigen tillbaka på sadeln, fortfarande något medtagen, så denna gång går det lite lugnare framåt.

Barnet sitter med sina små kompisar i sandlådan och gräver. Mamman kommer igen med manicken, för att se att det vänt. Det har det.

Plötsligt skär ett gällt larm genom barnens skrik och skratt. Det lilla lockiga barnet stelnar mitt i en rörelse till och tårarna väller fram, rinner utmed hans kinder. Mamman springer snabbt dit, med ännu en manick i sin hand, och efter några tryck på den upphör det gälla tjutet till slut. Den lilla dosan, som gömd under kläderna, sitter på det lockiga barnets lår har av någon anledning slutat fungera och tillför inte längre barnet dess livsnödvändiga medicin.

Det gråtande lilla barnet sträcker sig upp mot mamman. Tillsammans går de hemåt för att göra iordning en ny liten dosa att fästa på det lilla lockiga barnets lår.