Stories och livet

Att vara en ständig åskådare

När jag träffade min pojkvän Jonas, som är typ 1-diabetiker, visste jag nästan ingenting om diabetes. Jag visste att om en diabetiker har lågt blodsocker måste hen få i sig något att äta och vid högt blodsocker måste ta insulin. Min uppfattning var att diabetes inte var särskilt allvarligt, och att höga respektive låga värden tillhör ovanligheterna. Och insulinsprutor, det tar man väl några bestämda tider per dag. Så krångligt kan det väl inte vara?

Nu, två år senare, vet jag mycket mer om hur diabetes fungerar. Jag kan kolla hans blodsocker, byta pump och ge insulin. Nu vet jag att blodsockervärden kan gå från berg till dalar och tillbaka igen flera gånger per dag, och jag kan alla tecken på ketonförgiftning.

Samtidigt vet jag ingenting.

Hur jag än försöker förstå kommer jag troligtvis aldrig få uppleva hur det känns när blodsockret är så högt att musklerna värker, eller när man kan dricka glas efter glas med vatten men törsten ändå inte släcks. Jag kommer aldrig riktigt förstå hur det känns att vakna låg, svag och skakig, men ändå tvinga sig upp för att göra syltmackor. Jag är en ständig åskådare i en en-mot-en-match, där Jonas i bästa fall spelar oavgjort.

I början hade jag svårare att hantera känslorna som uppstod i samband Jonas diabetes — främst mina, men också hans. Jag minns första gången jag såg Jonas ligga utslagen på soffan med lågt blodsocker och knappt orkade prata. Eller den gången han hade glömt byta pump, och den pep och pep, tills han slängde iväg den genom rummet. Jag kunde bli ledsen för Jonas skull, och arg på diabetesen, och det var förvirrande att hantera. För det var, och är, förjävligt. Det är förjävligt när någon man bryr sig om så mycket kämpar och gör allt rätt, men blodsockret ändå knockar honom orkeslös och allt blir så fel.

Ibland frågar någon: ”Är du inte orolig för Jonas?”. Nej, det är jag väldigt sällan. Det går inte att leva och ständigt oroa sig. Jag vet att han sköter sin diabetes och har koll på vad han gör. Något som underlättat mycket är hur Jonas låtit mig ta plats i sin diabetes; mycket tack vare tekniska lösningar som blodsockersensor och pump. De gånger jag kollar blodsockret eller ger honom insulin är en sådan liten procent av alla de gånger han får göra det själv. Men att Jonas tillåter mig att hjälpa till gör att det känns mer hanterbart även för mig.

Jonas diabetes är aldrig i vägen i vår relation, men är ofta en del av den. Diabetesen kan medföra frustration, och den tar aldrig hänsyn till våra planer. Samtidigt tror jag det har gjort oss lite starkare och tryggare i varandra att dela den utmaning som diabetes innebär. Erfarenheten av att vara flickvän till en typ 1-diabetiker har gett mig insikt i hur livet med en kronisk sjukdom kan se ut. Jag visste, precis som de flesta andra, så väldigt lite om en sjukdom som är så utbredd. Nu vet jag mer.

Men kanske mest av allt är jag stolt över Jonas som dag efter dag tar kampen — även när han varken vill eller orkar.